Vår son, Salomo. Familjens lilla ängel. Jag var befruktad och lycklig. Jag bar dig. Du hade bråttom. Jag födde dig. Du var så liten. Du ville till himlen. Det ville inte vi. Men du var redan där. Vi frågar Dig inte längre, varför? Vi vet att du har det bra. Men vi gråter över att vi aldrig fick hålla dig i vår famn, att vi aldrig hann säga hur mycket vi älskar dig. Du fattas oss.
”Salomo livs in heaven, in the wind and in the sun, in the rain and in the snow. Salomo lives there, in the spring, in the summer, in the autumn and in the winter. Salomo sings with the angels and plays whith the children.”
Från mamma och pappa
Tips; gråt så ofta du behöver. I förrgår grät vi av glädje. Den 23 oktober 2005 grät vi av smärta och sorg. I dag gråter vi av saknad. Livet är fullt av tårar. Både av glädje och sorg.
Men snälla du…. så vackert och så sant skrivit, sitter här och ryser, med en tår i ögonvrån
Marlene, tusen tack!
Visst känns det ofattbart/orättvist/ledsamt att det en gång fanns en liten människa som man inte fick lära känna. Som aldrig fick utvecklas och visa sina förmågor och vilken underbar person den skulle växa till och bli…
Samtidigt som man är så fantastiskt tackam över de barn som man har fått se och lära känna…
Balansgången mellan dessa känslor är vissa dagar hårfin. Och tårar passar i båda sammanhangen.
Kram!
Camilla, så fint skrivet. Tack!
Kram
Tovan, jag gråter nu. Så vackert skrivet. Lille Salomo känns så nära, så verklig.
Varma kramar vännen.
Jonna, vissa dagar är så tunga. Jag är så rädd för att han ska blir bortglömd, att han inte ska betyda något för några andra än för oss. Alla ord om honom är som balsam för själen. Tack. Han finns och jag saknar honom. Och jag tror att han leker tillsammans med de dina. Det hann de aldrig med här hos oss, men jag tror nog att de trotsar förnumstigheten och obekymrat leker någon annanstans.
Kramar tillbaka!
Någon som har varit så älskad och önskad kan aldrig bli bortglömd. Tro mej. Vi har många barn som vi inte har fått lära känna i min familj/närmaste släkt (13 stycken om jag har räknat rätt). Även om inte alla hann bli så stora att de fått ett namn så har de en liten plats i våra hjärtan, trots att vissa av dem skulle varit dubbelt så gamla som jag. Eftersom de var efterlängtade och älskade så lever de kvar!
Camilla, visst måste det vara så! Aldrig bortglömd. Tack!