Jag erkänner. Mina vapenvägrande vänners hårda fördömanden till trots. Och jo, jag tyckte om militärlivet. Lumpen var kul. Hårda övningar i fält. Att bära vapen. Åka bandvagn. Leka krig och försvara oskyldiga (vilka är de i krig?). Jag var dessutom duktig skytt och trivdes med min AK 5:a, trots att jag vid ett tillfälle glömde att säkra min automatkarbin och som straff fick gå hela vägen – vi snackar mil – till förläggningen. Medan resten av militärerna åkte lastbil. På förläggningen fick jag sedan rengöra alla vapen. Och toaletter. Suck. Jag hade förmodligen fortsatt min militära bana, om det inte hade varit för de där vidriga skidorna. Jag kan inte åka, och kommer heller aldrig att lära mig åka, Kronans längdskidor. Inga andra längdskidor heller, för den delen. Särskilt inte med full stridspackning! Min militära karriär på 1:a kompaniet T3 i Sollefteå blev kort. Låt mig säga så här: Det var en fantastiskt fin och lärorik praktik, där jag upptäckte mycket. Däribland det faktum att jag inte kan åka skidor. Tack, försvarsmakten!

Tips till försvaret i akuta besparingstider; avyttra alla era skitskidor. Tips till dig, soldat; glöm inte att säkra ditt vapen.