Allt borde ju vara så bra. Jag trivs på mitt jobb. Mina vänner och kollegor är trevliga. Jag får säga det mesta som jag vill och berätta om det jag brinner för, både för min omgivning och i media; prata om världens barn, om deras utsatthet om deras framtid. Jag själv och mina kära är friska. Jag fick nyss en inbjudan till goda vänner i England. Och till och med solen skiner i Borås. Men. Denna ständigt angreppslystna oro. Min älskade goa underbara lilla guddotter kommer från den krigshärjade ickestaten Irak. Jag avskyr det som pågår där. Jag är trött på detta krig. Ständigt händer det något som gör att våra vänners så välbehövliga trygghet här i Sverige dräneras. Min guddotters mormor är fortfarande fast i Bagdad. Hon är kvinna, hon är kristen, hon är livrädd. Och helt ensam kvar i Bagdads kondenserade krigszon. Utsattheten är total i dess hårda ansats, för i Irak är hon inget värd. Inte för någon. Den fysiska rädsla och psykiska press hon, i just denna stund, utsätts för är outhärdlig. Även för hennes familj och vänner i frihet. Hennes nära och kära som inte har dödats i kriget är alla spridda över världen. Den fasa de känner inför det som oundvikligen tids nog kommer att hända henne – om något inte snarast görs – är makaber.

Tips; glöm inte att ständigt belysa det onda som sker i vår värld!