Mitt under sushilunchen hasplar min man ur sig följande.
– Jo, förresten, jag har fått ett europeiskt filmpris för bästa reklamfilm. Eller var det bästa informationsfilm? Ja, jag kommer inte riktigt ihåg.
– Vad? Har du fått ett filmpris i Europa som du inte kommer ihåg? Nigirin har nästintill bragt mig om livet medan jag vrålar.
– Ja, så är det, men du vet hur det är med D (den andre fotografen av de två), han kommer inte riktigt ihåg vilket land och vilket pris det var.
Jag är chockad. Uppenbarligen lider två mycket begåvade filmfotografer av kraftig och liktidig minnesförlust, eller så är det bara ett framträdande ointresse. Ett filmpris är hur stort som helst. Det är glitter, glamour och stjärnglans så det både strålar och blir över! Jag börjar genast drömma om Johnny Depp, Vanessa Paradis, röda mattan och hela Festival de Cannes. Under det att min prins pratar om skaparprocesser och Andersson. En Dan Andersson och en Roy Andersson. Den ene, en död poet och den andre, en grå(?) filmare. Jag ler och är stolt över min fotograf som fått ett filmpris fast jag inte vet vilket! Så underbart lyxigt trevlig en sushilunch kan bli!

Tips till fotograferna D+D; om du är en virrig konstnär, skaffa dig en kärleksfull partner som håller koll på att festivalen som ni varit med att vinna förstapriset på heter World Media Festival och att det faktiskt är Europas klart största festival. Grattis!