När jag nu lämnat min tjänst som föreståndare för Svenska kyrkans första och äldsta ungdomsgård, som drivs av Borås Caroli församling sedan 1956, vill jag uppmärksamma och klargöra några punkter som är av yttersta vikt för kyrkan.
Det har varit en sann glädje och förmån att ha fått arbeta med alla fantastiska barn och ungdomar. Samtidigt kan jag inte undanhålla ett viktigt skäl till varför jag lämnar mitt arbete i kyrkans tjänst. Nämligen det faktum att kyrkoordningen inte efterföljs i den inledande, och för mig viktigaste, delen där det står att barnen har en särställning i Svenska kyrkan.
Jag kan, inte utan sorg, konstatera att barnen i själva verket inte har en särställning i Svenska kyrkan. I alla fall inte ännu. Som drogpreventör och informatör i FN:s barnkonvention kan jag inte blunda för detta sakförhållande. Det är en god tanke att det till år 2010 ”Ska finnas modeller, metoder och former som gör att barn och unga känner sig sedda och hörda i Svenska kyrkan med, möjlighet att engagera sig”, (Kyrkans Tidning 2008-12-02), det tycker också jag.
Programmets tillträdande styrgruppsordförande, Ingrid Andersson, menar att hon har ”den bakgrund och den profil” som krävs för uppgiften att leda satsningen. Det hoppas jag verkligen, för här krävs kompetens, utbildning och förankring hos de unga.
Vad vi känner till är att barnen får det allt sämre. Deras liv och utveckling blir alltmer begränsat, genom ständiga nedskärningar i skola, fritid, vård och omsorg. Vi vet därtill att övergreppen mot barn och brottsligheten, mot och bland dem, ökar. Likaså ökar tobaks-, alkohol- och narkotikabruket. Det här är inga nyheter, det är snarare något som vi har accepterat och lärt oss att leva med. Men därom borde vi inte tiga, utan kunde snarast förväntas reagera, agera, höja vår röst och ålägga oss det ansvar för utklassningen av de minsta i vårt samhälle, som alltjämt är vårt.
Frivilligorganisationerna är nerringda av barn som är i behov av hjälp. Dessa organisationer har tagit på sig en mycket stor och viktig uppgift, som folkkyrkan många gånger brustit i. Uppdraget kan tyckas vara av enkel och lättförståelig art, även om det så ofta problematiseras och akademiseras. Men andra har tagit ansvaret. Andra människor och organisationer ser behovet och gör något.
Kyrkan döper och konfirmerar. Men konfirmanderna blir färre och snedrekryteringen, i förhållande till socialklass, allt tydligare. Därför bör barnfrågorna snarast få det utrymme de förtjänar; högsta prioritet av en ansvarsfull kyrka, som ser behoven och i sanning vill göra något åt dem. Här följer några förslag att arbeta med inför framtiden:
Tips; tillsätt en egen barnambassadör, som är väl förankrad i FN:s konvention om barnets rättigheter. En person som har till uppgift att bevaka barn- och ungdomsrelaterade frågor och som har kraft, mod och mandat att väcka opinion i desamma. Denna person ska vara villig att lyssna, se och våga driva barnens talan, även i obekväma frågor och situationer.
Utbilda samtliga anställda i Svenska kyrkan i FN:s barnkonvention. Särskilt barnledarna, som behöver känna sig än mer trygga och professionella i sitt yrkesutövande. Detta arbete skulle Kyrkans Unga mycket väl både kunna handlägga och vara exekutiva för.
Öppna Barnens bönetelefon, inte helt olik Bris välkända jourtelefon, där personen som ringer eller mejlar snabbt kan bli förmedlad till en diakon, förskollärare, präst eller fritidsledare i en församling i sin omedelbara närhet om behovet, förutom att delge sitt böneämne, skulle finnas.
De senaste kommentarerna till mig