Här kommer ett mycket sent till mina föräldrar, om en händelse som de misstänkte inträffat, men som jag till dags dato vägrat medge. Nu är det tid att bekänna färg: Jo, jag tjyvlånade bräda, den där gången som ni tyckte att jag svamlade så osammanhängande. Jag hade ingen eller några andra . Och det gick åt . Men vad trodde ni? Jag var sju år gammal! Självklart stannade jag ensam kvar på Annikas gård – alltmedan ni andra tog en promenad runt kvarteret – bara för att få tjuvåka på hennes nya, röda, fina av . Just den som ni tyckte verkade . Ni var bara runt knuten när jag hoppade upp på brädan och susade iväg utför backen. Jag hann nog färdas blott tre meter, men marchfarten var redan uppnådd. Därefter såg jag bara gnistrande och . Jag vaknade och hade aldrig varit så nära. Huvudet sprängde och kroppen gjorde ont, så ont. Men att erkänna det, det gjorde jag aldrig! Förrän nu.

; se (/, 2005) som bjuder på en briljant rolltolkning av den numera framlidne och fantastiskt njutningsfulla konster av gubbar på brädor.