Fulängeln finns fortfarande i min ägo. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att göra mig av med den, utan att lyckas. Icke, den vägrar att lämna mig. Här är berättelsen om hur det gick det till när jag fick den om halsen. Vi firade nyåret 2003 med vänner i Irakiska föreningen. Där bjöds det på god mat, sång (vältempererad stämning) och amerikanskt smyckad tomte. Det bjöds upp till dans, julklappar och ett stort obligatoriskt lotteri. Det ansågs såsom vara oerhört viktigt att vinna just på nyårets kväll, enär en eventuell vinst sågs som tecken för att det stundande året skulle bli gott. Och visst vann jag! En ful ängel i glas. Fulängeln. Alltmedan nyårskvällen fortgick, intensifierades kampen. En kraftmätning som Fulängeln fortfarande ledde. Jag gjorde tre, synnerligen tappra, försök att bli av med den. Jag lämnade den på ett bord och gick där ifrån, men någon kom efter mig med den. Jag ställde den på golvet under ett bord och sparkade iväg den, men någon trampade på den, bad om ursäkt och gav likväl mig den tillbaka. Det sista desperata försöket lyckades nästan, tills en stackars människa kom springande genom halva stan, släpande på just min fulängel. Då hade jag som sista utväg besökt toaletten och stoppat Fulängeln i papperskorgen.

Tips; fajtas inte med en Fulängel, ty det kan vara en Turängel i lånt vingskrud. För det kan väl inte vara skicklighet som har gjort att den stackars fulängeln överlevt alla mina jag-vill-inte-ha-dig-försök?