Att arbeta som föreståndare för en musikgård och vara helt omusikalisk – om vi nu inte räknar in tonåren i heavy metalbandet ”Drop Dead”, där jag vrålandes som en skadesjuten babianhona inte nådde någon som helst framgång (förutom heshet) – fungerar utmärkt om man har begåvade medarbetare. Vår ljudtekniker ser till att replokalen fungerar. Han lagar och köper instrument. Han utbildar ungdomarna i musik- och ljudteknik. Själv attesterar jag fakturor och håller koll på ekonomin. En ganska bra arbetsfördelning, har jag tyckt. Hittils. Ända tills det senaste instrumentinköpet gjordes. För nu är det kört. Jag har nämligen förälskat mig i en bas. Ja ni vet, en sådan där elektrifierad gitarr med lång hals, som bara har fyra strängar. Fast den här basen är inte vilken bas som helst, utan en helt underbart vacker elbas som jag vill ha i fred, helt för mig själv. Jag vill inte att någon annan petar på den, särskilt inte mina normalt så söta ungdomar på gården. Nu är det kamp! Hur behåller jag basen för mig själv, när jag inte ens kan spela på den? Fast allvarligt talat, hur svårt kan det vara att lära sig? Den har ju bara fyra strängar.

Tips; är du en omusikalisk ungdomsgårdsbas? Gå då en studiecirkel i konsten att spela elbas!