Jag trivs i Borås. Jag älskar min fina lägenhet mitt i centrum, jag har till och med accepterat de märkliga postromerska pelarna i entrén till vardagsrummet. Mitt torp ligger perfekt, mitt ute i obygden, bara tjugo minuter med bil från min lägenhet. Allt skulle kunna vara perfekt. Men icke. För det som jag just beskrivit handlar bara om mig, jag och mig själv. Så är det då den andra personen. Min prins, alltså. Han trivs inte lika bra som jag. Varken med staden eller med boendeformen. Han babblar konstant om andra städer, men framför allt tjatar han om det värsta jag kan tänka mig att bo i (efter radhus, då), ett eget hus! Jag vägrar och vill inte vara bankens egen lilla trädgårdsmästare. Varför vill man bo i ett stort och kallt – förvisso eget – hus där allt kan paja samtidigt i hela huset, gräset måste klippas varje vecka och där snön skall skottas varje dag? Jag är dessutom latast i världen! Min framställan ovan leder obestridligen fram till ännu en fråga: Finns det i någon större stad ett perfekt hus, mitt i centrum, mitt på torget? Om det så gör, hör av er! Då kan jag i alla fall fundera på saken.

Tips; bråka inte om boendeformen varje dag. Men vägra kompromissa, för hur tusan skulle just vår kompromiss se ut? Ett rad(hu)s för en hus(tru)?