Fy tusan för tidsslukande teknikfreaks. Trots att vi alltid blir stoppade otäckt länge både i tullen och i säkerhetskontrollerna på flyget och färjeterminaler – därför att ingen vet vad det är för konstiga tekniska mojänger min man släpar omkring på – så vägrar han att erkänna sin teknikstörda personlighet. Jag är helt nöjd om jag har en liten karta i tunnt papper, kan använda mobilen till fotografering, och har kvar mitt sunda förnuft (till allt annat) på våra resor. Men inte min prins, inte. Han släpar omkring på många kilo av märklig teknisk utrustning. Till ingen nytta, enligt mig själv. Han kan inte resa utan sin dator. Och sina kameror ska vi inte ens nämna i sammanhanget. Man garvar gärna åt japaner, och då ej främst av igenkänning, men jag lovar er att min man, med bara delar av sin medhavda fotoutrustning, slår alla i Tokyo samlade japaner med hästlängder. En av våra vänner i England, som är doktor i psykologi, gjorde en snabb psykologisk analys av – och profil för – min man och kunde konstaterade följande:

• Otrohet: Inte troligt
• Alkoholmissbruk: Inte troligt
• Våldsamt beteende: Inte troligt (det vill säga så länge han kan hänge sig åt ovan nämda teknikfrosseri).

Men vad händer om han lämnar sitt teknikintresse? Ja, det vill jag såklart inte veta numera!

Tips; tänk positivt. Teknikdårar får samhället att gå framåt, om inte annat så tjänar elektronikbranchen ansenligt stora pengar på dem!