Efter en härlig i trevligt sällskap, fortsatte dagen med minipicknick i . Kaffetermosen med presso, tillsammans med gårdsmormors , var uppdukade. Solen sken och vårt lilla sällskap myste. Plötsligt dök en upp och frågade om hon fick slå sig ner med oss.
  – Javisst, du kanske vill smaka på en bulle också? frågade jag.
  – Tack gärna, svarade tanten, som såg lite frusen ut i den kyliga eftermiddagssolen. Där uppstod ett problem. Kaffet. Det var enkelt ställt utom rimligt tvivel att den frusna tanten måste få lite hett kaffe till sin bulle. Men det fanns ju bara en mugg kvar, termosmuggen, och den var just min egen som jag – till skillnad mot mina glupska vänner – ännu inte ens hunnit läppja på. Jag var våldsamt kaffesugen och började i tysthet resonera med mig själv om hur jag skulle göra. Jag offrade mig.
  – Tant vill säkert ha lite gott kaffe till bullen?
  – Så vänligt, svarade hon. Just som jag räckte över kaffemuggen till tanten slet jag kvickt tillbaka den. Hon stirrade, men min snilleblixt fungerade. Termosen var nämligen av stålmodell med innermugg tillverkad i plast. Och plasten gick att med lite våld skilja i från stålet varvidlag tanten och jag kunde sörpla i oss varsin mugg härligt gott italienskt kaffe!

; och i all ära, men visst är det härligt att dela på kaffe och bullar med en frusen okänd. Bjud och dela med dig!