är bland de fulaste jag vet. Jag vet inte riktigt varför, men jag får konstiga vibbar. För mig låter det som ett märkligt och groteskt utställningsföremål av något slag. Vad är en ? Och vem vill bli kallad det? Nu skall vi göra en djupdykning tillsammans, så fram med och ! Så här står det i alla fall i klassiska 1902:

”Person som har utöfvande af skön (i egentligaste mening, dvs. ngn af de bildande konsterna l. ) till sitt l. som i utöf­ningen af dylik konst nått en högre grad af fulländning; konstidkare; konstnär.”

En sak är säker; jag har aldrig varit, jag är inte, och jag kommer heller aldrig att bli någon artist. Och nu till det värsta. Jag har – skenbarligen, efter att något disträtt ha läst gamla lönespecifikationer – fått betalt för att någon, förhoppningsvis av misstag, trott att jag var just en artist. För i ett gamalt lönebesked från står mina utbetalningar specificerade som just ”arvode, gästartist”. ! Och jag som hela tiden trott att jag satt där på fredagarna och pratade i för att jag var smart. Liksom. Men bäst av allt, efter min lättviktsetymologiska kvällsutflykt, nu tycker jag inte längre att ordet är särskilt fult. Det betydde ju trots allt inte utställningsföremål!

; haka inte upp dig på ord i onödan – sök dess rätta, om än ej statiska, betydelse i stället.