Det fanns ingen mer än du som kunde säga det med sådan övertygelse, – Det ordnar sig! Och du hade som oftast också rätt. För det ordnade ju sig. Men inte den där gången. Den gången som det verkligen hände. Det som inte fick hända. Varför hände det? Och på semestern dessutom. Du var så underbart galen, positiv, tokig, rolig och full av liv. Ändå dog du. Det är konstigt att du är borta, att du inte finns mer. Man ska ju dö när man är gammal. Inte i början av livet, eller mitt i.

Tips; det ordnar sig, på ett eller annat vis, det sa alltid min arbetskompis.